Svenska Fotbollförbundet står inför ett vägval om hur framtidens talangutveckling ska organiseras när klonföreningar och fotbollsutvecklande föreningssamarbeten ska avvecklas. Problemet är att de två alternativ som nu konsekvensanalyseras befinner sig långt ute på varsin kant. Alternativ A innebär att inga andralag införs. Alternativ B öppnar i stället dörren för ett betydligt friare B-lagssystem där allsvenska klubbar kan placera nya lag direkt i division 2. Mellan dessa ytterligheter finns ett tredje perspektiv som riskerar att försvinna: dagens system har flera brister, men innehåller samtidigt begränsningar som skapar en bättre balans mellan talangutveckling och tävlingsintegritet.

Representantskapet 2025 har redan beslutat att klonföreningar och dagens fotbollsutvecklande föreningssamarbeten, FuFs, ska avvecklas. Under hösten 2026 analyserar därför SvFF, distrikten och intresseorganisationerna två framtida alternativ. Alternativ A innebär inga andralag. Alternativ B innebär andralag enligt det preliminära regelverk som nu ligger på bordet. SvFF betonar att detta fortfarande är arbetsmaterial och att något slutligt beslut inte är fattat.

Det är viktigt, eftersom den bästa lösningen knappast behöver vara något av alternativen i sin nuvarande form.

Att skydda det ordinarie seriesystemets integritet och att skapa goda utvecklingsmiljöer för unga spelare är inte motsatta mål. Ett välkonstruerat regelverk bör klara av båda.

Innan det svenska förslaget granskas närmare finns därför anledning att lyfta blicken. B-lag är ingen ovanlig företeelse i europeisk fotboll. Däremot skiljer sig reglerna markant mellan länderna.

Så regleras B-lag i andra europeiska länder

Nederländerna

Nederländerna har sedan 2013 haft Jong-lag i den ordinarie fotbollspyramiden. Jong Ajax, Jong PSV, Jong AZ och Jong FC Utrecht spelar högt i systemet och Jong-lag kan nå Eerste Divisie, alltså landets andradivision.

KNVB:s regler för utvecklingslag är samtidigt tydligt inriktade på talangutveckling. Utespelarna ska vara högst 23 år och målvakterna högst 25. Har en spelare startat A-lagsmatchen samma spelhelg, eller spelat minst 45 minuter, får han inte därefter spela för Jong-laget. KNVB ger ingen dispens från åldersregeln.

Systemet erbjuder alltså stor rörelsefrihet för unga spelare, men används inte som en möjlighet att skicka ned etablerade seniorspelare efter behov.

Spanien

Spanien har en betydligt äldre tradition av andralag. Real Madrid Castilla, Villarreal B, Athletic Club B och flera andra klubbar deltar i den vanliga seriestrukturen.

Enligt Spaniens tävlingsreglemente kan ett spanskt B-lag ta sig hela vägen till Segunda División, nivå två, men aldrig spela i samma division som A-laget. Grundprincipen för spelarutvecklingen är att en U23-spelare som är registrerad i ett lägre lag inom samma föreningsstruktur kan spela högre upp och sedan återvända. Målvakter har särskilda regler upp till U25 i professionella tävlingar.

B-lagen måste samtidigt i huvudsak avancera sportsligt genom seriesystemet. De får ingen generell expressfil direkt till en hög nationell division.

Italien

Italien har byggt sitt moderna system runt uttalade U23-lag. Juventus Next Gen, Atalanta U23 och Inter U23 spelar alla i Serie C 2026/27, alltså nivå tre. Tre utvecklingslag bland 60 Serie C-klubbar är knappast ett övertagande av seriesystemet.

Däremot är spelarreglerna omfattande. Högst fyra spelare i matchtruppen får vara födda före 2004. Högst sju får ha varit registrerade inom italiensk fotboll i färre än sju säsonger. Spelare på Serie A-lagets ordinarie 25-mannalista får inte användas, och inte heller spelare som passerat 50 Serie A-matcher. Inför playoff och playout skärps reglerna ytterligare genom krav på tidigare anknytning till andralaget eller ungdomsverksamheten.

Italien tillåter alltså en relativt långtgående B-lagsmodell men har samtidigt begränsningar så att spelare från den ordinarie 25-mannatruppen inte ska kunna spela på en betydligt lägre nivå.

Frankrike

Frankrike tillåter reservlag i den ordinarie seriepyramiden, men begränsar dem betydligt längre ned än exempelvis Spanien och Italien. National 1, är den högsta serien ett reservlag kan nå. Den nybildade professionella Ligue 3 är uttryckligen reserverad för A-lag enligt reglerna.

Spelare kan röra sig mellan A-lag och reservlag, men möjligheten påverkas av hur mycket de nyligen har spelat för A-laget. För yngre spelare finns vissa undantag som gör det möjligt att kombinera begränsade A-lagsminuter med reservlagsfotboll, medan reglerna skärps mot slutet av säsongen. Grundprincipen är tydlig: reservlagen ska fungera som utvecklingsmiljöer utan att A-lagets resurser obegränsat kan förändra konkurrensförutsättningarna längre ned i seriesystemet.

Tyskland

Tyskland ligger kanske närmast det svenska B-lagsförslaget. Enligt Tysklands reglemente får B-lag högre än 3. Liga, nivå tre. Säsongen 2026/27 finns två sådana lag där, VfB Stuttgart II och TSG Hoffenheim II, bland 20 klubbar.

Den tyska modellen är i grunden U23-orienterad, men tillåter endast 3 överåriga spelare att befinna sig på planen samtidigt. Under de fyra sista omgångarna och efterföljande kvalmatcher begränsas dessutom möjligheten att förstärka B-laget med etablerade A-lagsspelare. Därutöver får högst tre icke-EU-spelare finnas på matchrapporten, med undantag för spelare som genomgått en långvarig tysk fotbollsutbildning på 5 år varav 3 år måste ha varit som junior.

Poängen är återigen densamma: B-lag tillåts, men de omgärdas av begränsningar som ska förhindra att A-lagets resurser helt spiller över till lägre divisioner.

Norge

Norge är särskilt intressant för Sverige eftersom andralag sedan länge förekommer i den vanliga pyramiden.

Enligt det norska fotbollsförbundets reglemente får andralag till klubbar på de högsta nivåerna använda spelare som är under 22 år vid årets början helt fritt, medan högst tre överåriga spelare får befinna sig på planen samtidigt.

Den kanske mest intressanta bestämmelsen gäller kval. En spelare från ett högre seniorlag måste ha spelat minst en tredjedel av andralagets matcher under den period han varit spelberättigad för klubben för att få användas av andralaget i ett upp- eller nedflyttningskval.

Norge visar också att andralag inte nödvändigtvis behöver dominera de högsta tillåtna nivåerna. De norksa lag som ligger högst upp befinner sig i norska fjärdedivisionsserien. Denna säsong befinners sig exempelvis Molde 2, Rosenborg 2, Ranheim 2 och Aalesund 2 där.

Danmark

Danmark har valt en annan väg. Där används Future Cup som en separat utvecklingstävling i stället för att Superligaklubbarnas reservlag kan nå en hög nivå i det ordinarie seriesystemet.

Danmark tillåter andralag i det ordinarie seriesystemet, men sätter ett relativt lågt tak för hur högt de får avancera. Andralaget kan som högst spela i Danmarksserien, vilket motsvarar division 3 i Sverige.

Spelare kan röra sig mellan A-lag och andralag även utanför transferfönstren eftersom det sker inom samma klubb. Det finns ingen generell U22- eller U23-gräns för andralaget, men DBU har i stället regler som begränsar hur spelare får flyttas ned från A-laget. Under de tre sista seriematcherna skärps reglerna ytterligare, bland annat genom krav på tidigare anknytning till andralaget. Syftet är att förhindra att ett reservlag plötsligt förstärks med etablerade A-lagsspelare när upp- och nedflyttning ska avgöras.

Sverige och Europa sida vid sida

För tydlighetens skull går jämförelsen att dela upp i spelarregler och seriestruktur. I Europa ser vi inget annat land som ger ut platser till B-lag på samma sätt som som SvFF:s förslag.

System	Grundålder för utvecklingsspelare	Äldre spelare	Fast spelarlista	Rörelse A-lag/B-lag	Särskilt skydd vid kval/slutskede
FuFs idag	U22	Nej	Ja, 4+1 hos samarbetsklubben	Ja för spelare på listan	Listan låses vid transfersfönstrerna
SvFF Alternativ B	U23-fokus	Max 3 över 23 i matchtruppen	Nej	Betydligt bredare	Efter 1 september krävs tidigare B-lagsspel
Nederländerna	U23	Nej i Jong-lag på nivå 2	Nej	Ja	Start eller minst 45 A-lagsminuter samma helg spärrar
Spanien	U23	Mer begränsad rörelse	Nej	Ja, främst nedifrån och upp	Registrerings- och åldersregler
Italien	U23-fokus	Max 4 äldre	Nej	Ja	25 tidigare matchtrupper inför playoff, med vissa undantag
Frankrike	U23-undantag	Möjligt under särskilda regler	Nej	Ja	Särskilda begränsningar sista 5 matcherna
Tyskland	U23-fokus	Begränsat antal överåriga	Nej	Ja	Ytterligare behörighetsregler
Norge	U22	Max 3 överåriga på planen	Nej	Ja	Minst 1/3 av B-lagets matcher för kval
Danmark	U21	Max 5 äldre	Ej jämförbart	Future Cup separat	Inte del av ordinarie seriepyramid

Seriestrukturen visar andra skillnader:

System	Högsta nivå	Nytt elit-B-lag direkt högt upp	Kan nå andradivisionen	Kan nå högsta serien
FuFs idag	Superettan	Nej	Ja	Ja/Nej
SvFF Alternativ B	Ettan, nivå 3	Ja, allsvensk klubb placeras i div. 2	Nej	Nej
Nederländerna	Nivå 2	Inte som generell rätt idag	Ja	Nej
Spanien	Nivå 2	Nej som generell rätt	Ja	Nej
Italien	Nivå 2	Serie A-andralag kan antas till Serie C under särskilda villkor	Ja	Nej
Frankrike	Under de tre högsta nivåerna	Ingen motsvarande generell expressplats	Nej	Nej
Tyskland	Nivå 3	Inte direkt till nivå 3	Nej	Nej
Norge	Nivå 2	Nej	Begränsas av avstånd till A-laget	Nej
Danmark	Separat Future Cup	Nej	Nej	Nej

Ett fotbollsutvecklande föreningssamarbete sätter i sig inget tak för hur högt den samarbetande föreningen kan avancera i seriesystemet. Så länge den tillfälliga föreningen spelar på en lägre nivå än den ordinarie föreningen kan samarbetet fortsätta. Skulle föreningen avancera till samma nivå som sin samarbetspartner måste däremot FuFs-samarbetet upphöra.

B-lag, klonförening och samarbetsklubb är olika juridiskt men kan fylla samma funktion

Debatten blir ofta onödigt semantisk.

Ett B-lag tillhör samma förening som A-laget. Hammarby B skulle helt enkelt vara ytterligare ett lag inom Hammarby IF.

En klonförening är formellt en egen förening men har ett så nära organisatoriskt och sportsligt samband med en större klubb att verksamheten i praktiken fungerar som dess utvecklingsmiljö. Hammarby TFF fungerar under samma förutsättningar som FuFs (fotbollsutvecklande föreningssamarbeten även kallat sammarbetsklubb)

En samarbetsklubb kan vara betydligt mer självständig. Men även ett sådant samarbete kan gradvis få karaktären av en farmarklubb om den dominerande parten tillhandahåller stora delar av spelarflödet, tränarkompetensen och den sportsliga modellen.

Om en elitklubb exempelvis lånar ut flera spelare och ledare, och samarbetslaget dessutom förväntas arbeta efter en taktisk struktur som efterliknar elitklubbens A-lag, är syftet uppenbart. Övergången mellan miljöerna ska bli så friktionsfri som möjligt för huvudklubbens talanger.

Det kan skapa en intressekonflikt. En tränare med ett tydligt utvecklingsuppdrag kan rationellt välja att ge en 19-årig spelare från huvudklubben 90 minuter framför en bättre 26-årig spelare som tillhör samarbetsföreningen. Ur elitklubbens perspektiv är det långsiktigt logiskt.

Skillnaderna mellan B-lag, klonföreningar och samarbetsföreningar är därför viktiga juridiskt och demokratiskt. Sportsligt kan samtliga tre modeller fungera som farmarklubbar som strukturellt är styrt av huvudklubben.

Det är också därför det är för enkelt att beskriva HTFF som ett ensamt svenskt särfall även fast flera elitklubbar redan använder samarbeten där de har stor makt över spelfilosofi, träning och laguttagningar för att skapa en så bra miljö som möjligt för ungdomsutveckling.

Farmarklubbar kan vara exceptionellt bra för talangutveckling

Det starkaste argumentet för farmarklubbar är ungdomsutveckling.

Övergången mellan akademifotboll och professionell seniorfotboll är inte bara ett steg upp i kvalitet. Det är ett byte av konkurrensmiljö.

Ungdomsfotboll tenderar att samla spelare med relativt likartad biologisk, fysisk och erfarenhetsmässig profil. Seniorfotboll är betydligt mer heterogen. En 18-årig ytter kan ena veckan möta en snabb 20-årig ytterback och nästa vecka en 31-årig försvarare som kompenserar lägre acceleration med positionsspel, kroppsanvändning och tusentals tidigare matchsituationer.

Även den strategiska kostnaden för ett misstag förändras. Ett felbeslut i en akademimatch är primärt en del av spelarens utbildning. I Ettan kan samma felbeslut påverka en lagkamrats kontraktsläge, en tränares anställning, en förenings ekonomi eller kampen om avancemang och nedflyttning. Det förändrar beslutsmiljön. Spelaren måste lära sig att värdera risk, kontrollera matchbilder och fatta rationella beslut när motståndaren själv har starka ekonomiska och sportsliga incitament att vinna.

Det är svårt att simulera den miljön genom ytterligare juniorfotboll.

HTFF är ett ovanligt tydligt exempel på vad kontinuerliga seniorminuter kan åstadkomma.

Sedan återstarten 2021 har bland andra Jusef Erabi, Mayckel Lahdo, Williot Swedberg, Fredrik Hammar, Markus Karlsson, Hampus Skoglund, Deniz Gül, Montader Madjed, Nathaniel Adjei och Adrian Lahdo passerat HTFF på vägen mot allsvenskt spel med Hammarby. Hammarbys ordförande Mattias Fri uppgav hösten 2025 att omkring 60 spelare hade gått från HTFF vidare till en liga på Superettan-nivå eller högre, och att majoriteten inte längre tillhörde Hammarby.

Listan blir dessutom mycket längre om man tittar på spelare som använt HTFF som seniorplattform innan nästa steg kommit någon annanstans. Alex Douglas gick vidare till Västerås SK och därefter Lech Poznań. William Hofvander spelade två hela Ettan-säsonger i HTFF. Benjamin Laturnus gick efter 2025 vidare till Örgryte och blev allsvensk spelare. Jordan Simpson lämnade HTFF för Brommapojkarna.

Därtill kommer namn som Aziz Harabi, Noah John, Ludvig Svanberg, Wilson Lindberg, Hampus Söderström, Ben Engdahl, Kingsley Gyamfi, Theodor Johansson och Adam Akimey, samt ett flertal andra spelare som i dag gått vidare till en liga som som motsvarar Superettan eller högre.

Det är för omfattande för att avfärdas som en marginell sidoeffekt. HTFF har fungerat som en utvecklingskedja mellan akademi och professionell seniorfotboll, både för Hammarby och för det svenska seriesystemet i stort.

Farmarklubbarnas styrka skapar samtidigt ett integritetsproblem

Samma mekanism som gör farmarklubben bra för utveckling skapar dess inneboende konflikt med ett traditionellt seriesystem.

En självständig seniorförenings centrala sportsliga mål är enkelt: att vinna fotbollsmatcher.

En farmarklubb tendera ha större fokus på att utveckla talanger.

Om en 18-åring bedöms ha potential att bli en framtida Allsvensk spelare kan det vara rationellt att låta honom spela även under en svag formperiod. För utvecklingsorganisationen kan femton sådana matcher vara mer värdefulla än fyra extra tabellpoäng.

Det är inget ohederligt i det. Problemet uppstår eftersom motståndarna fortfarande tävlar i samma tabell med fullt resultatincitament.

Dessutom tar varje farmarlag en plats i seriesystemet som annars hade kunnat innehas av en självständig förening med egen medlemsbas, publik, historia och lokal identitet.

Den risken ska inte glömmas bort.

Men den ska inte heller överdrivas.

HTFF:s kval mot Örebro visade rätt problem men Alternativ B riskerar att förstora det

När HTFF 2025 slutade tvåa i Ettan Norra och kvalade mot Örebro SK om en plats i Superettan exploderade diskussionen.

En central symbolfråga blev Adrian Lahdo.

Lahdo hade redan spelat 395 minuter allsvensk fotboll med Hammarby under året. När HTFF sedan spelade det avgörande kvalet fick han representera talanglaget i en av de två kvalmatcherna. I förlängningen i Örebro gjorde han målet som tillfälligt betydde att HTFF skulle spela i Superettan om resultatet stod sig, men Örebro ville annat och kvitterade sent och vann på straffar.

Det går att förstå varför situationen skapade en storm i sociala medier.

Samtidigt är det viktigt att rikta kritiken rätt.

Lahdo var 17 år. Hela poängen med HTFF existerar för spelare i den åldern. Att en exceptionellt lovande tonåring utvecklas så snabbt att han under samma säsong utvecklas från division 1 spelare till ordinarie i Allsvenskan är egentligen ett argument för varför en utvecklingsmiljö behövs.

Problemet med SvFF:s Alternativ B är att det riskerar att flytta denna diskussion från en 17-årig talang till betydligt mer etablerade spelare.

Dagens FuFs-system begränsar HTFF:s flexibla spelartrafik till en namngiven lista med maximalt fyra utespelare och en målvakt, samtliga högst 22 år. En förändring av listan får effekt tidigast fyra dagar efter registrering och listan kan endast ändras 1 gång per transferfönster.

Det är restriktivt, men just därför också relativt förutsägbart.

SvFF:s B-lagsutkast saknar motsvarande 4+1-lista. Där sägs i stället att högst tre utespelare och en målvakt som inlett senaste A-lagsmatchen på bänken får spela B-lagsmatch. För spelare som stod helt utanför den senaste A-lagstruppen finns inte motsvarande 4+1-begränsning i utkastet. Dessutom får tre spelare som skickas ned från A-laget vara äldre än 23 år.

Föreställ dig en etablerad 27-årig allsvensk stjärna som missar några veckor med en mindre skavank i april. Klubben låter honom spela en B-lagsmatch på vägen tillbaka. Han har därmed redan representerat B-laget under säsongen.

I slutet av säsongen står B-laget inför ett avgörande kval till Ettan. Den Allsvenska stjärnan är inte med i A-lagets senaste startelva och ryms samtidigt inom gränsen på tre överåriga.

SvFF:s 1 september-regel stoppar honom inte. Den säger att efter den 1 september får bara spelare som redan tidigare under säsongen spelat för B-laget flyttas representera B-laget igen.

Då uppstår en betydligt större fråga om sportslig rättvisa än den kring en 17-årig Adrian Lahdo.

En division 1-klubb som under hela året byggt sin verksamhet med spelare på division 1-nivå kan i ett avgörande kval nedåt plötsligt behöva möta en allsvensk nyckelspelare.

Norge har redan konstruerat ett bättre skydd. Där krävs det att en spelare från huvudklubben har deltagit i minst en tredjedel av andralagets matcher för att få användas i kvalet.

Det svenska utkastet borde snarare närma sig en sådan regel om de öppnar upp för äldre spelare men det löser inte hela problemet.

Nuvarande system är mer balanserat än förslaget

Dagens FuFs-modell är inte perfekt. Det finns legitima frågor om transparens, föreningsoberoende och varför två juridiskt skilda föreningar ska kunna fungera så tätt tillsammans.

Men själva spelarregleringen är bättre balanserad än Alternativ B.

Fyra utespelare och en målvakt innebär att huvudklubben måste göra prioriteringar. Den kan inte betrakta hela sin unga A-trupp som ett flytande spelarregister för farmarlaget. U22-gränsen innebär dessutom att systemet huvudsakligen används för den grupp som faktiskt befinner sig i övergången mellan ungdoms- och elitfotboll.

Resultatet blir att de spelare som rör sig mellan miljöerna oftare också har en reell och kontinuerlig relation till farmarlaget.

För en elitklubb är alternativ B naturligtvis attraktivt. En ung spelare utanför A-matchtruppen kan få en miljö där de kan utvecklas. Tre överåriga kan få 90 välbehövliga minuter. Truppen behöver inte byggas lika självständigt.

Men när dessa B-lag placeras i ett seriesystem med vanliga klubbar kan detta störa den sportsliga rättvisan .

Ett billigare B-lag är också ett enklare B-lag att starta

Det leder till nästa problem.

SvFF:s arbetsmaterial säger att ett B-lag från en allsvensk klubb ska placeras tre divisioner under A-laget, alltså direkt i division 2. Det finns visserligen en framförhållning i systemet: anmälan ska ske ungefär ett och ett halvt år innan laget träder in. Men när det väl startar har föreningen fått en plats i division 2 utan att laget först behövt avancera dit sportsligt.

Detta kan få större strukturell konsekvenser än själva principen om B-lag.

Att bygga ett självständigt utvecklingslag från lägre divisioner till division 2 kräver tid, pengar, spelarrekrytering, tränararbete och flera framgångsrika säsonger. Det fungerar som ett naturligt filter. Bara klubbar som verkligen prioriterar projektet kommer hela vägen.

Om ingången till ett farmarlag i stället blir direkt i division 2, samtidigt som spelarbasen kan hämtas betydligt friare från A-lagsorganisationen, sänks både den ekonomiska och sportsliga tröskeln för att starta verksamheten. Det är just kombinationen som är problematisk. En elitklubb behöver då varken bygga upp laget genom seriesystemet under flera år eller hålla en lika självständig och kostsam spelartrupp. Resultatet kan bli att ett upplägg som tidigare krävde långsiktighet, tålamod och betydande resurser plötsligt framstår som ett relativt enkelt och rationellt val för många allsvenska föreningar.

Där finns en reell risk för en ketchupeffekt. Under nuvarande system har vi inte sett att seriesystem tas över av klonförenignar och FuFs (med huvudklubb som har stor makt), men förutsättningarna har förändrats då några klubbar visat att modellen fungerar och intresset lär vara stort. Om tio eller fler elitklubbar på kort tid anmäler B-lag till division 2 förändras förutsättningarna för hela nivån nästan över en natt. Det som från början skulle vara ett verktyg för talangutveckling kan då börja tränga undan självständiga föreningar med egen historia, medlemsbas, publik och lokal förankring. Farhågan att hela serier eller stora delar av dem fylls av B-lag behöver alltså inte vara särskilt realistisk i dagens system, men ett regelverk som aktivt sänker inträdesbarriären riskerar att göra den betydligt mer verklig.

Det vore dessutom paradoxalt om ett reformarbete som delvis vuxit fram ur oron för klonföreningar och farmarlag i stället skapade de bästa förutsättningarna för en snabb expansion av just sådana verksamheter. En bättre princip vore därför att farmarlag får finnas, men att vägen upp genom seriesystemet innehåller tillräckligt många naturliga hinder för att utvecklingen sker långsamt och kontrollerat.

Expansionen bör med andra ord gå segt som sirap. Det är inte ett självändamål att göra livet svårt för elitklubbarna, utan ett sätt att bevara handlingsutrymme. Om antalet B-lag ökar gradvis kan SvFF följa effekterna på sportslig rättvisa och spelarutveckling och mindre föreningars överlevnad och därefter justera regelverket innan problemet blivit strukturellt. Om systemet däremot öppnas för en snabb etablering direkt i division 2 finns risken att omfattningen blir så stor att motreaktionen också blir kraftig. Då kan ett i grunden användbart utvecklingsverktyg först införas brett och sedan möta krav på att avvecklas nästan lika snabbt. Ingen vill att se ett 2027 där majoriteten av klubbar som flyttas upp till division 1 är B-lag/farmarklubbar.

Den mest hållbara utgångspunkten borde därför vara enkel: farmarklubbar ska varken förbjudas eller gynnas. De ska få finnas, men de ska behöva förtjäna sin plats i seriesystemet på ett sätt som gör expansionen hanterbar och sportsligt legitim.

Europa visar att ett övertagande inte är oundvikligt

Samtidigt finns det skäl att nyansera bilden. Erfarenheterna från andra europeiska länder ger inte stöd för att förekomsten av B-lag i sig leder till att de högsta tillåtna divisionerna successivt tas över av utvecklingslag. Nederländerna har fyra Jong-lag i Eerste Divisie. Tysklands 3. Liga har två B-lag av 20 klubbar 2026/27, medan Italiens Serie C har tre andralag bland 60 föreningar. Spanien har en längre tradition av B-lag i seriesystemet, men även där utgör självständiga klubbar en tydlig majoritet på de högre nivåerna.

Det talar emot föreställningen att farmarlag automatiskt tränger undan traditionella föreningar bara genom att tillåtas i seriesystemet. Samtidigt bör den europeiska erfarenheten inte användas som argument för att göra etableringen så enkel som möjligt i Sverige. Tvärtom visar den snarare att det går att tillåta B-lag inom tydliga ramar utan att skapa en utveckling där de tar över hela nivåer i seriesystemet.

Den mest rimliga utgångspunkten är därför att undvika båda ytterligheterna. Så länge det inte finns ett konkret problem med ett för stort antal farmarlag finns det svaga skäl för ett totalförbud. Men det finns lika svaga skäl att genom regelverket aktivt sänka tröskeln för en snabb expansion, exempelvis genom att ge nystartade B-lag en administrativt tilldelad plats högt upp i seriesystemet.

Utvecklingen bör i stället ske gradvis och på sportsliga meriter. Om svenska B-lag över tid blir så framgångsrika och så många att de börjar tränga undan självständiga föreningar i en omfattning som faktiskt påverkar seriesystemets karaktär, då finns det anledning att införa ytterligare begränsningar. Fram till dess bör regelverket varken utgå från att problemet redan existerar eller konstrueras på ett sätt som riskerar att skapa det.

Alternativ A skyddar tävlingen men försvagar svensk talangutveckling

Alternativ A har en uppenbar styrka: det skapar ett tydligt och lättöverskådligt regelverk. Om B-lag inte tillåts i det ordinarie seriesystemet reserveras platserna för självständiga föreningar med egna sportsliga mål, egen ekonomi och eget ansvar för resultat. Därmed försvinner också en stor del av den problematik som följer med farmarlag/B-lag.

Ur ett strikt perspektiv på tävlingsintegritet är det därför en attraktiv modell. Men svensk fotboll kan inte enbart organiseras utifrån ambitionen att skapa så homogena tävlingsförutsättningar som möjligt. Seriesystemet är också en central del av spelarutvecklingen, och där uppstår Alternativ A:s stora svaghet.

HTFF är ett tydligt exempel på hur steget mellan akademifotboll och elitfotboll kan hanteras inom den ordinarie seniorpyramiden. För många spelare är P19-nivån inte längre tillräckligt utvecklande, samtidigt som vägen till regelbundna minuter i Allsvenskan fortfarande är för lång. Om den typen av mellanmiljö försvinner återstår i praktiken vanliga utlåningar, fortsatt ungdomsfotboll eller sporadiska inhopp från A-lagsbänken. För vissa spelare fungerar det utmärkt, men för andra innebär det att en avgörande fas i utvecklingen riskerar att bli för passiv.

Vanliga utlåningar är inte alltid en fullgod ersättning för ett B-lag eller en nära samarbetsmiljö. En ung spelare hamnar oftast i en förening med sämre träningsförutsättningar, mindre specialistkompetens och ett spelsätt som skiljer sig tydligt från huvudklubbens.

Dessutom ligger fokus för klubben som lånar in spelaren ofta på dennes kortsiktiga prestation och lagets resultat, eftersom föreningen inte äger spelaren och därför har svagare incitament att investera långsiktigt i individens utveckling.

I ett B-lag eller ett nära samarbete kan träningsmetodik och krav samt fotbollsfilosofi i stället samordnas med A-laget. Spelaren får då erfarenhet av seniorfotboll samtidigt som han utvecklas i en miljö som förbereder honom för nästa steg. Steget till A-laget blir därmed mindre.

Konsekvenserna av alternativ A är dessutom inte enbart sportsliga. Den europeiska transfermarknaden premierar i allt högre grad unga spelare som redan har visat att de klarar seniorfotboll på en hög nivå. Marknadsvärdet på en 19-åring med enbart starka akademimeriter kan skilja sig kraftigt från värdet på en jämnårig spelare som redan har 20–30 seniormatcher, dokumenterad produktion och kanske några framträdanden i Allsvenskan. Regelbundna seniorminuter fungerar därför inte bara som en utvecklingsmotor, utan också som ett sätt att bygga upp Allsvenskans ekonomiska muskler.

Sämre övergångar mellan akademi och elitfotboll riskerar därmed på sikt att få dubbla konsekvenser: färre svenska spelare som når högsta nivå och färre unga spelare som svenska klubbar kan sälja för stora pengar.

Alternativ A erbjuder alltså en hög grad av sportslig tydlighet och integritet, men priset kan bli en märkbart svagare Allsvenska och en förstörd utvecklingskedja mellan akademi och elitfotboll. Det är en betydande kostnad för ett land vars klubbar både sportsligt och ekonomiskt är beroende av att unga spelare tar nästa steg. Samtidigt som en bruten utvecklingskedja i Allsvenskan kommer skapa konsekvenser för ett konkurrenskraftigt landslag i framtiden.

Alternativ B löser utvecklingsproblemet men öppnar för nya obalanser

Alternativ B rör sig nästan helt i motsatt riktning. Elitklubbarna får ett kraftfullt utvecklingsverktyg där unga spelare kan träna nära A-laget, få regelbunden seniorfotboll och samtidigt utvecklas inom samma fotbollsfilosofi. Klubben behåller kontrollen över träningsbelastning, position, spelsätt och individuell utvecklingsplan, vilket är en tydlig fördel för spelarutvecklingen.

Problemet är att alternativ B kombinerar denna flexibilitet med flera regler som tillsammans gör systemet för generöst. Ett nytt B-lag får starta direkt i division 2, dagens fasta 4+1-lista försvinner, tre utespelare och en målvakt från den senaste A-lagsbänken kan användas och dessutom får tre spelare över 23 år ingå i B-lagets matchtrupp.

Därtill kommer U23-spelare som stod helt utanför den senaste A-lagstruppen och därför inte omfattas av begränsningen för bänkspelare på samma sätt. Sammantaget innebär det en betydligt bredare spelarbas än i dagens system.

För elitklubbens utvecklingsorganisation är det närmast optimala förutsättningar. För en självständig förening i division 2 eller 1 innebär det en större sportslig orättvisa än vi sett tidigare med nuvarande system.

Utländska talanger kan göra systemet ekonomiskt lysande men utvecklingspolitiskt motsägelsefullt

Det finns dessutom en fråga som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än den fått hittills.

SvFF:s preliminära B-lagsregler innehåller ingen särskild numerisk begränsning för internationellt rekryterade unga spelare som kan gå mellan A-lag och B-lag. De vanliga reglerna om registrering, internationella övergångar och arbetstillstånd gäller naturligtvis fortfarande.

För spelare utanför EU/EES finns svenska migrationsregler att förhålla sig till. Ett arbetstillstånd för professionell herrfotboll kräver i normalfallet spel på minst Ettan-nivå. Det betyder att frågan kan se olika ut beroende på om B-laget spelar i Ettan eller division 2 och hur spelaren är registrerad och anställd.

Men den principiella frågan kvarstår.

Allsvenska klubbar har under senare år blivit allt bättre på att identifiera unga spelare på internationella marknader, inte minst från afrika. Affärsmodellen är begriplig. En spelare kan köpas relativt billigt vid 18 eller 19 års ålder, utvecklas i Sverige, slå igenom i Allsvenskan och därefter säljas till en betydligt större marknad.

Med ett B-lag blir förädlingskedjan ännu attraktivare.

Allsvenska klubbar är redan skickliga på att identifiera unga spelare på internationella marknader. Om dessa spelare kan få seniorfotboll i ett svenskt B-lag samtidigt som de tränar nära A-laget kan modellen bli ekonomiskt mycket attraktiv. En 18-årig spelare kan utvecklas i Ettan, slå igenom i Allsvenskan och säljas vidare för stora pengar.

För svensk klubbfotbolls ekonomi kan det vara en guldgruva.

Men om ett centralt argument för B-lag är svensk talangutveckling måste SvFF också våga fråga vilka talanger som faktiskt får minuterna.

I teorin kan en elitklubb bygga en stor del av sitt B-lag kring internationellt rekryterade 18 till 21-åringar, inom ramen för övriga registrerings- och tillståndsregler. Varje sådan plats är samtidigt en seniorminut som inte går till en svenskutbildad akademispelare.

Argumentet åt andra hållet är relevant. Talangutveckling sker inte i vakuum. Bättre internationella spelare kan höja träningskvaliteten, skapa hårdare konkurrens och tvinga svenska ungdomar att utvecklas snabbare. Internationella försäljningar kan också finansiera akademier, tränare och anläggningar.

Därför vore ett totalförbud fel.

Men en begränsning bör finnas.

Annars riskerar ett system som motiveras med behovet av svenska utvecklingsmiljöer att samtidigt bli ett mycket effektivt system för att förädla internationella talanger.

I det nuvarande systemet, som bland annat har kritiserats av Jesper Jansson, måste spelarna vara hemmafostrade för att kunna omfattas av listan. I SvFF tävlingsbestämmelser för 2026 definieras en hemmafostrad spelare som någon som, oavsett nationalitet, varit registrerad i en eller flera svenska föreningar under minst tre hela säsonger eller sammanlagt 36 månader mellan 12 och 21 års ålder.

Ett B-lag som inte får gå upp har inget att tävla för

SvFF föreslår att ett allsvenskt B-lag som högst ska kunna spela i Ettan, medan Superettan hålls stängd för andralag. Det kan vid första anblick framstå som ett rimligt skydd för elitfotbollen, men konstruktionen skapar samtidigt ett tydligt problem med tävlingsincitament.

Om ett B-lag exempelvis leder Ettan klart redan i augusti, samtidigt som klubben vet att någon uppflyttning inte är möjlig, förändras logiken bakom laguttagningen. Då kan det vara mer rationellt att prioritera utveckling framför resultat, ge en oprövad 17-åring flera raka starter, testa spelare i nya roller eller vila mer etablerade alternativ. Klubben gör inget fel genom att agera så, men motståndarna tävlar fortfarande om uppflyttning, kvalplatser och nedflyttning. Därmed riskerar lagets utvecklingsuppdrag att kollidera med seriens behov av så jämna tävlingsförutsättningar som möjligt.

Ett B-lag som deltar i det ordinarie seriesystemet bör därför också ha ett verkligt sportsligt mål att spela för. Det finns heller inget självklart stöd i den europeiska erfarenheten för att andradivisioner automatiskt skulle fyllas av reservlag om dessa tillåts där. Spanien och Nederländerna tillåter B-lag på andradivisionsnivå, och i Italien kan U23-lag avancera från Serie C till Serie B, utan att dessa serier har förvandlats till rena reservlagsmiljöer.

En mer rimlig princip vore därför att alltid kräva minst en divisions separation mellan A- och B-lag. Ett allsvenskt A-lag skulle då kunna ha sitt B-lag i Superettan, medan ett Superettanlag maximalt skulle kunna ha sitt B-lag i Ettan. Om utvecklingslagen i framtiden faktiskt skulle bli så många att de börjar påverka seriestrukturen på ett problematiskt sätt kan ytterligare begränsningar införas då.

Ett möjligt säkerhetsventilssystem skulle exempelvis kunna vara att högst tre utvecklingslag tillåts i Superettan samtidigt. Om kvoten redan är fylld och ytterligare ett B-lag kvalificerar sig sportsligt kan det lägst placerade utvecklingslaget i Superettan få kvala mot utmanaren om platsen. Den exakta modellen är mindre viktig än principen: ett konkret problem bör regleras när det uppstår, inte förebyggas så hårt att B-lagens tävlingsincitament försvinner redan från början.

Alternativ A och B missar samma punkt från varsin sida

Alternativ A prioriterar sportslig rättvisa nästan fullständigt. Det skyddar självständiga klubbar och gör seriepyramiden renare.

Men svenska talanger riskerar att förlora värdefulla seniormiljöer. Det kan på sikt även bli ekonomiskt kostsamt för svenska elitklubbar när färre unga spelare får möjlighet att etablera ett marknadsvärde genom seniormatcher.

Alternativ B prioriterar i stället flexibiliteten.

Det ger klubbar möjlighet att utveckla svenska spelare, vilket är positivt. Men samma frihet kan missbrukas för att bygga rena talangfabriker där utländska talanger prioriteras. Direktplaceringen i division 2 minskar tröskeln för att starta verksamheten. Alternativ B:s regler om hur spelare får gå mellan A-lag och B-lag minskar kostnaden för att driva den. Regeln med tre överåriga öppnar för Allsvensk A-lagskvalitet på nivåer där motståndarna har helt andra ekonomiska förutsättningar.

Alternativ B ger alltså elitklubbarna nästan hela den utvecklingsmiljö de efterfrågar. Det är positivt för talangutvecklingen. Men den direkta starten i division 2, den bredare tillgången på U-23 spelare och möjligheten att använda tre överåriga spelare gör samtidigt B-lagen enklare att driva och potentiellt mer störande för tävlingsbalansen för mindre självständiga klubbar.

Och utan en tydlig begränsning kring internationellt nyrekryterade talanger kan systemet lika gärna utvecklas till ett verktyg för internationell spelarförädling som ett verktyg för svensk talangutveckling.

Det mest rimliga regelverket finns därför någonstans mellan Alternativ A och Alternativ B.

Förhoppningsvis är det också dit SvFF:s pågående konsekvensanalys leder. Syftet med analysen är uttryckligen att väga bland annat spelarutveckling, seriestruktur och tävlingsintegritet mot varandra. Då borde det också vara omöjligt att missa att arbetsmaterialets två alternativ är långt ifrån att vara balanserade val som värnar om alla premisser.

Lösningar för ett mer balanserat B-lagssystem

I stället för att enbart kritisera förslaget vill jag också presentera några egna, tämligen hemmasnickrade alternativ. Jag gör inga anspråk på juridisk eller regelteknisk expertis, och det kan naturligtvis finnas nationella eller internationella bestämmelser som begränsar vad som faktiskt är möjligt.

Min utgångspunkt är ändå att dessa lösningar skulle skapa en bättre balans mellan talangutveckling och tävlingsintegritet, och flera av dem bygger vidare på principer som redan finns i dagens system.

Behåll spelarlistan men gör den större

Dagens namngivna lista skapar kontroll och förutsägbarhet, men fyra utespelare är väl begränsat. En bättre kompromiss vore sex eller sju U22-spelare plus målvakt, vilket skulle ge bättre positionsmässig täckning över i princip hela planen och göra det möjligt för fler unga spelare med seniorerfarenhet att vara redo när skador uppstår i A-laget.

Behåll U22-gränsen

Den fria rörligheten bör i första hand vara ett verktyg för unga spelare på väg från akademi till elitfotboll. Etablerade A-lagsspelare över 22 bör därför inte kunna flyttas ned för spel i Ettan eller division 2. Målvakter kan däremot motivera en något högre åldersgräns, eftersom deras utvecklingskurva och möjlighet till speltid ofta ser annorlunda ut.

Tillåt en begränsad internationell plats

Av de sex eller sju platserna skulle en kunna reserveras för en U22-spelare som ännu inte räknas som svenskutbildad. Det ger klubbar möjlighet att utveckla internationella talanger och skapa transferintäkter, samtidigt som huvuddelen av platserna fortsatt används för spelare som fostrats inom svensk fotboll.

Inför en tydlig kvalspärr

Ett avgörande kval ska inte kunna förstärkas tillfälligt med spelare som huvudsakligen tillhört A-laget under säsongen. Norges modell, där spelaren måste ha deltagit i minst en tredjedel av B-lagets matcher för att få spela kval, är en bra utgångspunkt. Ett alternativ är att väga A- och B-lagsminuter mot varandra, särskilt för spelare över 20 år.

Ingen direktplats i division 2

Nya B-lag bör inte få en administrativ genväg direkt till den fjärde högsta serien. De bör börja längre ned och förtjäna sin plats sportsligt. Det skapar en naturlig utveckling som gör att expansionen av B-lag sker gradvis och ger SvFF möjlighet att justera reglerna innan ett eventuellt problem blivit omfattande.

Farmarlag bör helt enkelt varken gynnas eller förbjudas. De ska få avancera, men de ska göra jobbet för att komma dit.

Låt B-lag kunna nå Superettan

Om B-lagen deltar i det ordinarie seriesystemet bör de också ha något verkligt att tävla för. Ett allsvenskt B-lag bör därför kunna nå Superettan så länge minst en division alltid skiljer A- och B-laget åt.

Skulle antalet utvecklingslag på den nivån i framtiden bli ett faktiskt problem kan ett tak införas, exempelvis tre B-lag i Superettan samtidigt. Men begränsningen bör komma när problemet finns, inte innan det har uppstått.

Farmarklubbar ska varken förbjudas eller gynnas

Det är egentligen där hela frågan landar.

HTFF har visat att en farmarklubb kan vara ett mycket effektivt instrument för svensk talangutveckling. Ett stort antal spelare har fått sina första riktiga seniorår där och därefter gått vidare till Hammarbys A-lag, andra svenska elitklubbar eller utlandet.

Det vore kortsiktigt att kasta bort den funktionen.

Samtidigt kan samma modell under fel regelverk urholka tävlingsintegriteten. En mindre förening ska inte behöva förbereda sig för möjligheten att möta etablerade allsvenska spelare i ett avgörande kval. Ett utvecklingslag ska inte kunna använda hela A-truppen som ett rörligt spelarregister. Och svenska divisioner bör inte konstrueras som obegränsade förädlingsmiljöer för internationella transferinvesteringar när ett av reformens främsta argument är utvecklingen av svenska ungdomar.

Det går att skydda alla intressena men både alternativ A och alternativ B saknar balansen för att göra just detta.

Svensk fotboll behöver fler unga spelare som får spela seniorfotboll.

Svensk fotboll behöver också ett seriesystem där tävlingsmomentet är prioritet nummer 1.

Alternativ A skyddar bara det senare. Alternativ B riskerar att prioritera talangutveckling på bekostnad av sportslig rättvisa.

Förhoppningsvis blir resultatet av SvFF:s konsekvensanalys därför inte ett enkelt val mellan A och B.

Den mest hållbara modellen finns någonstans däremellan.

Om du finner fakta fel, vänligen maila info@sporttisparna.se