Det är svårt att ge fotbolls-VM 2026 ett högre betyg än 2 av 5. På en tiogradig skala landar mästerskapet någonstans kring 3 av 10 enligt mig. Trots ett antal minnesvärda ögonblick och tittarrekord kommer turneringen främst att bli ihågkommen som ett av de svagare världsmästerskapen på länge.
Problemet är inte att antalet deltagande nationer har blivit fler. Tvärtom visade flera av de på förhand mindre meriterade länderna att de förtjänade sin plats. Problemen låg snarare i fotbollens utveckling, arrangemanget, atmosfären och känslan av att ekonomiska och politiska intressen har fått ett allt större inflytande över sporten.
Skrällarna blev mästerskapets stora behållning
Det mest positiva var de oväntade resultaten. Nationer som Kap Verde och Kongo lyckades prestera långt över förväntningarna och skapade några av turneringens starkaste berättelser. Glädjen hos spelarna, ledarna och supportrarna visade vad ett världsmästerskap egentligen borde handla om.
När ett mindre fotbollsland besegrar en etablerad nation uppstår en typ av känslor som inte går att konstruera genom marknadsföring, halvtidsshower eller påkostade ceremonier. Det är genuin fotbollsglädje och en påminnelse om varför VM fortfarande är världens största idrottsevenemang.
Samma oförutsägbarhet är också en stor del av tjusningen med att betta hos spelbolagen eftersom en favorit är aldrig garanterad tre poäng, oavsett om motståndet heter Kap Verde eller Curaçao. När mindre nationer vågar utmana och överträffar förväntningarna öppnas möjligheter för den som har gjort sin analys och vågar leta efter spelvärde bortom de självklara favoriterna.
Att Sverige deltog och dessutom tog sig vidare från gruppspelet var naturligtvis också ett plus ur ett svenskt perspektiv. Det gav turneringen en extra nerv och gjorde att fler matcher kändes relevanta. Mästerskapet innehöll även några riktigt spännande och dramatiska matcher.
Utökningen av antalet nationer fungerade därför bättre än många hade befarat. Flera så kallade blåbärsnationer visade att skillnaderna mellan landslagen inte alltid är så stora som de kan verka på förhand.
Var finns de exceptionella spelarna?
Ett större problem är att dagens fotboll tycks sakna exceptionella spelare. Lionel Messi, Kylian Mbappé och Erling Haaland sticker fortfarande ut, men bakom dem känns det tunnare än för tio eller femton år sedan.
Det finns naturligtvis många skickliga spelare. Lamine Yamal och Nico Williams är tekniskt briljanta och kan utmana försvarare på ett sätt som få andra klarar av. Yamal är dessutom bara 19 år och kan utveckla både sitt beslutsfattande och sin mognad under de kommande säsongerna.
Michael Olise är en annan gedigen spelare med många starka egenskaper. Ändå saknas känslan av att få se spelare som befinner sig på en helt annan nivå än sina motståndare. Tidigare generationer innehöll fler spelare vars unika egenskaper och styrkor men också ett fotbollstänk som gjorde att man häpnade av beundran.
Det handlar inte enbart om statistik, mål och assist, utan om spelare med en unik identitet som inte tycks vara stöpta i samma form. En form där spelarna mer ser ut som tråkiga maskiner snarare än kreativa artister. Till och med det brasilianska landslaget börjar sakna de särpräglade spelare som formats av gatufotbollen och som kombinerar kreativitet med en enastående förmåga att läsa spelet. Spelare som hittar lösningar där andra ser återvändsgränder, spelare som tar sig ur svåra situationer med finurliga dribblingar och avslutar anfallet med en passning med yttersidan som ingen annan på planen hade kunnat föreställa sig.
Fotbollen har blivit mer försiktig
Även spelet i sig har blivit mindre underhållande. Många lag vill kontrollera matcherna genom ett stort bollinnehav och ett metodiskt passningsspel från backlinjen. Problemet är att kontrollen sällan kombineras med samma mod i offensiven.
Lagen spelar sig ur press men riskminimerar när de närmar sig motståndarnas straffområde. Alternativet är ofta ett lågt försvarsspel där hela laget väntar på möjligheten att genomföra en snabb kontring.
Båda strategierna kan naturligtvis vara effektiva. När nästan alla lag spelar efter liknande principer försvinner däremot en del av variationen. Tidigare fanns det en tydligare skillnad mellan olika nationers spelstilar. Nu ser matcherna ofta ut att vara hämtade från samma taktiska skola.
Ekonomi och politik tar allt större plats
Fotbollen upplevs också som alltmer styrd av ekonomiska och politiska intressen. Storstjärnor tycks ibland få ett handikapp och behandlas annorlunda än mindre kända spelare. Det gäller både domslut och disciplinära konsekvenser.
Samtidigt finns det en oro för att inflytelserika personer kan påverka förutsättningarna kring ett mästerskap. Det tydligaste exemplet var Folarin Balogun, som visades ut i USA sextondelsfinal mot Bosnien och Hercegovina och därmed skulle ha varit automatiskt avstängd mot Belgien. FIFA valde dock att villkora avstängningen och låta honom spela vidare i turneringen.
Beslutet sägs ha blivit påverkat av Donald Trump efter att han offentligt hade engagerat sig i frågan och kontaktat FIFA-presidenten Gianni Infantino. Även om FIFA hävdade att disciplinnämnden agerade självständigt blev signalvärdet förödande. När värdnationens stjärnspelare slipper en avstängning efter politiska påtryckningar är det svårt att undvika misstanken att samma regler inte gäller för alla. Balogun medgav senare själv att kontroversen skapade oro och påverkade stämningen i det amerikanska laget inför förlusten mot Belgien.
VAR har inte lyckats lösa detta problem. I stället känns det fortfarande som att de större nationerna oftare får situationerna med sig. Videodomarna kan gå långt tillbaka i ett anfall för att hitta en frispark som leder till att ett mål underkänns, medan liknande situationer för mindre nationer snabbt glöms bort.
Det automatiska offsidesystemet är användbart eftersom det kan ge ett relativt tydligt och snabbt besked. Resten av VAR-systemet skapar däremot ofta mer frustration än rättvisa. Fotbollen har fått längre avbrott och mindre spontant firande utan att total rättvisa har uppnåtts.
Svag stämning och omöjliga matchtider
Även atmosfären lämnade mycket att önska. Från TV-soffan upplevdes stämningen på flera arenor som svag. De höga biljettpriserna kan vara en viktig förklaring. När vanliga supportrar inte har råd att gå på matcherna fylls läktarna i stället av en annan typ av klientel som inte bidrar med samma atmosfär
Matchtiderna var också ett stort problem. Även den som var ledig hade svårt att följa alla matcher som verkade intressanta. Ett världsmästerskap ska skapa en känsla av gemenskap, men när många av de största matcherna spelas vid orimliga tider för Européer blir turneringen mindre tillgänglig.
Hydration breaks och halvtidsshower förstärkte dessutom känslan av att fotbollen höll på att förvandlas till en amerikansk underhållningsprodukt. Spelet avbröts gång på gång och rytmen försvann.
VM 2026 hade sina ljuspunkter, men skrällarna och de mindre nationernas framgångar kunde inte rädda helhetsintrycket. När spelet blir försiktigare, biljetterna dyrare och arrangemanget mer kommersiellt är det svårt att inte längta tillbaka till ett VM där fotbollen faktiskt stod i centrum.
