Sverige föll med 0–2 mot Kosovo igår. En förlust som inte bara är ännu en plump i protokollet, utan som kan komma att beskrivas som en av de mörkare dagarna i svensk fotbollshistoria. Det var inte bara resultatet som sved, utan känslan av ett lag utan riktning, utan mod och utan tro på sig själva.
Hos Fotbollskanalen kan vi se en intervju där Kim Källström är på gränsen att brista ut i gråt. Han försöker sätta ord på situationen, men blicken avslöjar mer än orden – detta är inte bara en tillfällig formsvacka. Det här är ett landslag i fritt fall.
Ytorna, farten och balansen – Samma problem igen
Det som gör nederlaget ännu svårare att smälta är att problemen inte är nya. Alla kunde se hur Kosovo gång på gång fick enorma ytor att kontra på. Sverige stod högt med en backlinje som saknar fart och balans. Det såg stundtals ut som juniorfotboll – ett mönster som vi har sett återkomma i match efter match.
Skillnaden är bara att nu börjar även motståndare som på pappret ska vara underlägsna känna igen svagheterna och anpassa sitt spel därefter. De vet att Sverige lämnar luckor bakom backlinjen. De vet att vår återerövring är långsam och osynkad. De vet att vårt mittfält ofta blir överspelat med bara några snabba passningar.
När grunderna inte sitter, när spelarna ser ut att tveka i varje beslut och när laget tappar sin identitet, då blottas bristerna på ett smärtsamt sätt. Fotboll handlar om trygghet i roller och tydliga riktlinjer, men i det här svenska landslaget ser det ut som att ingen riktigt vet vad som förväntas av dem. Det skapar inte bara taktiska problem, utan även mentala. När osäkerheten sprider sig blir varje bolltouch ett frågetecken istället för en möjlighet.
Ett ledarskap utan tro
Men det största problemet sitter kanske inte på planen – utan vid sidlinjen. Förbundskapten Jon Dahl Tomasson fick uppdraget att ta Sverige till VM. Ändå är det mest återkommande vi hör från honom nedtonade förväntningar.
Inför mötet med Kosovo, det som borde ha varit en ödesmatch, kallade han det för ”inte en måste-match”. Mot Slovenien, ett lag som Sverige är bättre än på pappret, pekades Sverige ut som underdog – av den egna tränaren. Sådana uttalanden inger nog inte mod i gruppen. Istället för att bygga en mentalitet där man kliver in på planen med självklarhet och tro på seger, skapas en kultur där nederlag redan i förväg är accepterade.
När tränaren själv inte tror, varför skulle spelarna göra det? Det är ett ledarskap som framstår som både svagt och fegt. Ett ledarskap som hellre förbereder alla på en kommande krasch än att bygga upp ett lag som tror på sin egen förmåga. Det är som att Tomasson redan i förväg ursäktar sig – och därmed lämnar spelarna ensamma i stormen. En förbundskapten ska stå längst fram, peka ut riktningen och inge mod. Nu känns det snarare som att det svenska landslaget leds av en man som förminskar sin egen roll för att slippa stå till svars.
Är landslaget shell-shocked?
Just nu ser det svenska landslaget ut att vara helt ”shell-shocked”. Självförtroendet är på botten. Frågan är inte bara hur man ska vinna nästa match – utan hur man ens ska få spelarna att känna glädje över att representera Sverige. För när tröjan inte längre bär stolthet, utan snarare känns som en börda, då är situationen på allvar.
Och kanske är det just där den största krisen ligger. För vad händer när en landslagssamling inte längre är något att se fram emot, utan ett nödvändigt ont? När spelarna anländer till samlingen mer av plikt än passion? När varje misstag förstärks av känslan av hopplöshet istället för att vändas till energi och revanschlust?
Ett landslag bygger på stolthet, gemenskap och känslan av att representera något större än sig själv. Just nu saknas alla dessa ingredienser. Istället syns kroppsspråk som talar sitt tydliga språk: hängande huvuden, blickar som flackar, spelare som ser ut att bara vilja bort från planen. Det är inte bara en fråga om form – det är en fråga om kultur, och den kulturen är i gungning.
Förtroendet är förbrukat
Tomasson har ännu inte fått sparken, och SvFF verkar stå handfallna. Men ute bland supportrar är förtroendet i stort sett obefintligt.
Det svenska landslaget behöver mer än taktiska justeringar – det behöver en nystart. Ett ledarskap som vågar tro, vågar ställa krav, och som ger spelarna en anledning att kliva in på planen med stolthet istället för tvivel.
För just nu är det inte bara poäng som förloras. Det är tron på hela landslagsprojektet.
