Kvällen avslutas med en riktig höjdare. Jag sitter med kaffe i handen och blickar mot skärmen som visar en kokande MetLife Stadium – fullsatt till sista plats. 80 000 åskådare i New York, inte för amerikansk fotboll, utan för den kanske mest utskällda turneringen i fotbollsvärlden: klubblags-VM. Ett mästerskap som aldrig riktigt fått sitt erkännande, men som i kväll kändes både värdig och elektrisk.
Jag har följt turneringen med ett halvt öga – det är lätt att avfärda den, särskilt när den spelas i en annan tidszon och med ett rykte som haltar. Men ärligt talat: säg den sporttävling som var en succé från start? I rätt sammanhang, kanske i Europa nästa gång, skulle detta kunna bli en gigantisk fotbollsfest. Tänk er en final på Friends Arena eller Parken med PSG och Real Madrid? Fullsatt inom minuter.
Men nu är det New York, och trots att intresset från start varit svalt, har FIFA lyckats. Med sänkta biljettpriser har de fyllt en av världens största arenor. Den som varit där vet vad 80 000 människor betyder – ett muller som får det att vibrera i bröstkorgen.
En final värdig sitt namn
PSG mot Chelsea. Det kunde inte blivit bättre. Champions League-mästare mot Conference League-mästare. Det är både en sportslig och symbolisk final – framtiden mot traditionen. PSG ser ut som världens bästa klubblag just nu. Ingen diskussion. De spelar med en finess, fart och självsäkerhet som bara kommer när alla bitar fallit på plats.
Startelvan skrämmer vilket motstånd som helst. Donnarumma i mål, Hakimi och Mendes på kanterna, och framåt: Dembele, Kvaratskhelia och det nya stjärnskottet Doue. Ousmane Dembele har varit fenomenal hela säsongen, men det är faktiskt Doue som imponerat mest i klubblags-VM. Hans kyla framför mål och rörelsemönster är något annat. Han har blivit en stjärna inför våra ögon.
Men Chelsea har något på gång
De flesta trodde kanske att Chelsea inte skulle ta sig hela vägen. Men här står de – med Cole Palmer som navet, nyförvärvet Joao Pedro från Brighton som lekfull kompanjon och ett anfall som faktiskt sett bättre ut för varje match. Det är något i det här laget som väcker känslan av ett nytt projekt som börjar hitta rätt. Spelare som Delap och Neto kompletterar offensiven, och bakom dem: Caicedo och Fernandez – trygghet och kraft.
Cole Palmer har varit fantastisk, men nu får han alltså sällskap av en Pedro som verkligen blommat ut. Han kan bli tungan på vågen i kväll.
Taktik, fart och nerv
Matchbilden är tydlig från början. PSG vill dominera spelet, men Chelsea är inte utan vapen. Palmer och Pedro kombinerar på ett sätt som faktiskt får Marquinhos att se mänsklig ut. Men det är svårt att hålla emot ett PSG som pressar högt, springer som galningar och har Dembele som ständigt hotar från högerkanten.
Kvaratskhelia gör en del magi på vänsterflanken, men det är mittfältet som verkligen sätter tonen. Vitinha och Neves vinner duellerna, och i takt med att klockan tickar närmar sig känslan av att PSG till slut ska spräcka nollan.
Men Chelsea håller emot – och mer därtill
1–1 står det när vi går in i de sista minuterna. Palmer har gjort ett fantastiskt mål efter en kontring, och Dembele har kvitterat med ett klassiskt yttermål. Och någonstans där inser man att det här faktiskt är en riktigt bra final. Inte bara på pappret. På riktigt.
Och med oddset 3.70 på kryss efter full tid? Det var spelvärt, och det slog in. För matchen går till förlängning, kanske rentav straffar.
Vad betyder det här egentligen?
För mig personligen blev det här kvällen då klubblags-VM fick sin första riktigt minnesvärda final. Jag tror vi kommer prata om detta som vändpunkten. En match som visade potentialen. En turnering som från början dömts ut men som i kväll levererade spänning, stjärnglans och passion.
Nästa gång i Europa? Jag hoppas det. För jag vill se det här på hemmaplan. Jag vill känna mullret på plats. För i kväll påminner klubblags-VM oss om varför vi älskar fotboll – för ögonblicken, för dramatiken, och för drömmen om att slå de allra största.
Tack för showen, PSG och Chelsea. Och tack till klubblags-VM, som äntligen hittade sin själ.
